Utvisningsbeslut och återvändande – en god mans funderingar

Vad tänker du om din framtid? Frågan ställs till en av mina ensamkommande ungdomar, som jag är god man för. Vi sitter i ett av Migrationsverkets rum. Väggarna är kala. På ena sidan skrivbordet sitter ungdomen, tolken och jag. På den andra handläggaren och en av hennes kollegor som ska skolas in i rollen som handläggare för barn som på grund av ett avvisningsbeslut måste återvända till det land som barnen flytt ifrån. Min ungdom stirrar ner i golvet. Efter en stunds tystnad kommer ett nästan ohörbart ”jag har slutat tänka”. Handläggaren informerar om att avvisningsbeslutet har vunnit laga kraft och att ungdomen därmed är tvungen att återvända. ”Jag tänker inte åka tillbaka”, svarar min ungdom utan att lyfta blicken. Situationen känns nästan brutal. Runt ungdomen sitter fyra vuxna personer som aldrig behöver fundera över sin framtid likt min ungdom. Vi har våra papper klara. Vi har rätt att vara i Sverige.

En av mina viktigaste uppgifter som god man blir uppenbar, att ge trygghet. Det tänker jag att jag gör bland annat genom att ge av min tid, att jag finns närvarande vid både jobbiga stunder och vid små stunder av ljus och glädje, att jag lyssnar, ger information om asylprocessen och allt annat som är viktigt för ungdomen att få veta. Jag försöker hjälpa till att stärka och motivera ungdomen inför en oviss framtid. I allt jag gör är barnet i centrum. Barnet är min ”chef” och det jag gör utgår från barnets behov här och nu, men också långsiktigt.

Principen om barnets bästa verkar vara som bortblåst när det kommer till barn som saknar asylskäl och som fyllt 18 år och därmed ses som vuxna. I och med 18 årsdagen övergår ansvaret från socialtjänsten till Migrationsverket. Om jag som god man anser att min ungdom har ett fortsatt vårdbehov kan jag dock ansöka om att socialtjänsten ska behålla ansvaret för ungdomen fram till att ungdomen fyllt 21 år. Där är vi nu. Jag vill att socialtjänsten behåller ansvaret för min ungdom. I skrivande stund väntar jag på respons från chefen på den socialtjänst som min ungdom tillhör. Jag har bett om ett möte för att diskutera fortsatt stöd från socialtjänsten. Jag förstår att det inte är något man kan ta för givet, även om jag anser att det borde vara det. Det vore att se till ungdomens bästa, som jag ser det.

En avslutande fundering; för att ett återvändande ska kunna ske måste ambassadsamordningen kunna ta fram id-handlingar som styrker identiteten hos en person och därmed medborgarskap i ett land. I de fall där det inte går att styrka en persons identitet är ett återvändande inte möjligt. Genom att ge uppehållstillstånd, permanenta eller tillfälliga, till personer som för tillfället inte kan återvända, skapar vi en situation av meningsfullhet för den enskilde. Hen kan bidra till ett välmående Sverige och framför allt kan uppehållstillstånd bidra till att barn och unga som i dag väljer att leva på gatan väljer annorlunda.

Sari Nykvist

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s