Historien bakom Patrik målningen

En vårnatt 2016 målades en minnesmålning tillägnad Patrik som växt upp i Östberga men som avled under 2016 i Göteborg. Stadsmuseet har fått höra historien om hur målningen kom till från en av de som var med den natten.

Det var några av hans vänner som bestämde sig en kväll för att samlas åter på platsen där de växte upp och för att göra en minnesmålning över sin avlidne vän.

” Vi planerade innan och skrev ut en bild av honom på datorn, bestämde färger, och en kväll åkte vi tillbaka till Östberga för att hedra Patrik. Vi stod där, och jag började skissa upp och så målade vi någonting som Patrik skulle ha gillat som Gamla Östberga husen och skorstenen som fanns vid panncentralen”.

Väggen de valde hade under 80-och 90-talet varit smyckat med andra målningar som vi berättade om i ett tidigare inlägg i den långa historien av graffiti i Östberga.

”Det var värsta dundervädret. Sedan kom solen upp vid tre, vi drack som fan och bara målade och lyssnade på musik och alla började grina. Man grät och sedan började man skratta och sedan grät man igen. Det var värsta ceremonin och sedan blev den klar och vi gick runt i Östberga och satt och hängde vid plaskdammen och garvade. Det var speciellt att vi hade samlats igen precis som förr i tiden.”

Minnen om hur det var att växa upp i Östberga under 80- och 90-talet dyker upp;

”Vi växte ju upp tight med Parklekens personal. De kände oss. De kände våra mammor, våra pappor, våra syskon och det fanns ett stort kontaktnät. Föräldrarna var också delaktiga i Östberga. Var det fotbollsturnering så var det föräldrarna som var tränarna. Östberga-dagarna höll föräldrarna i och det var hoppborgar, springtävling och talangjakt och föräldrar som dansade och visade upp sina olika kulturer. Alla var där.

Så allt var verkligen, for the people by the people. Alla kände varandra och det var svenskar, finskar, greker och latinos och eritrianer.

Det var alla tillsammans.”

 

P.S om du som läser detta inlägg och har koll på Östbergas graffiti historia så är vi på Stadsmuseet intresserade av era berättelser och bilder.

Kontakta isåfall mig och dela dina minnen så de inte går förlorade i tidens ström!

Johan Stigholt, projektledare för Östberga, Östberga

johan.stigholt@stockholm.se

 

En kväll på ÖCC

Under 2016 dokumenterar Stadsmuseet  i Östberga.  Vi intervjuar människor om deras liv, och är med i verksamheterna på olika sätt. En av verksamheterna vi besöker heter ÖCC.

Jag och Johan besöker Östberga Community Center , en verksamhet främst för unga vuxna, en onsdagskväll i mars. ÖCC ska enligt föreståndaren fungera som en plats att mötas på, prata om arbets- eller studievägar, men också som en plats att ta en kaffe och sitta och prata på, eller anordna aktiviteter. ÖCC är öppet tre kvällar i veckan.

ÖCC består av två rum; ett yttre och ett inre. I lokalen ett kafé, bordspel och några bord och stolar, en stor soffa och ett litet kök. Och tv-spel. På plats finns personal. I det yttre rummet sitter jag och pratar med en tjej som brukar besöka ÖCC. Runak är 25 år och bor med sina föräldrar i en lägenhet i närheten. Hon berättar spontant om sig själv, som att hon är från Kurdistan och att hennes mamma är duktig på att laga mat. Vi börjar prata om att hon inte kan sova på nätterna, och hon säger att hon vaknar varje timme och har svårt att somna in. Jag försöker råda henne att gå upp när hon inte kan sova, eftersom sängen annars blir förknippad med känslan av att inte kunna sova, istället för sömn, som det är tänkt. Det tycker hon låter bra, men säger att hon inte förstår vart hon ska vara om inte i sängen, eftersom hennes rum är så litet att det i stort sett bara ryms en säng i det. Vi skrattar och jag frågar om det finns andra rum. Hon svarar att vardagsrummet också är föräldrarnas sovrum, och att hon inte kan vara där på nätterna. Senare berättar Runak att hon dricker 6 red bull per dag. Vi skrattar lite till åt hennes sömnproblem…

Den ordrika person full av snabba svar som Runak verkar vara, berättar att hon borde skaffa en utbildning. Hon vill bli sjuksköterska, men är orolig för att hennes betyg inte räcker, och för att de två betyg som hon inte har godkänt i, matte och engelska, ska ställa till det för henne. Hon frågar oss om hon behöver engelska för att komma in, och vi pratar ett tag om intagningsregler till universitetet. Hon upprepar att det är svårt för henne och jag svarar att hon kanske har rätt. ”Just det”, säger hon, och berättar att hon gillar sanningssägare. ”Du kanske kan göra högskoleprovet”, säger jag. Runak ser misstänksam ut, ställer några frågor men verkar inte riktigt ta det vi pratar om på allvar.

”Aldrig att du får med dig folk på en fotokurs här! Inte utan att de får betalt!” Det är Runak som uttalar sig. Jag och Johan, som är fotograf, skulle vilja ordna en fotokurs för de som besöker ÖCC. Jag frågar om hon inte tycker att en kurs är intressant, och säger snusförnuftigt att det är bra att kunna lägga till en kurs på CV:t. Runak skrattar igen. Inte hånande, men inte heller hjärtligt, snarare ironiskt. En kille i ungefär samma ålder kommer in i rummet. Han berättar att han precis har jobbat på ICA, men att han fick sparken för att han misstogs för att sno mat. Nu ska han på rättegång. Runak frågar samtidigt som hon skrattar att han skulle vilja gå en kurs i fotografering. Han nickar och säger spelat högtravande: ”Javisst, det är ju bra med kunskap.”

Runak är ett påhittat namn.

Minja Hjorth, etnolog i projektet Stadsmuseet på plats – Östberga