Historien bakom Patrik målningen

En vårnatt 2016 målades en minnesmålning tillägnad Patrik som växt upp i Östberga men som avled under 2016 i Göteborg. Stadsmuseet har fått höra historien om hur målningen kom till från en av de som var med den natten.

Det var några av hans vänner som bestämde sig en kväll för att samlas åter på platsen där de växte upp och för att göra en minnesmålning över sin avlidne vän.

” Vi planerade innan och skrev ut en bild av honom på datorn, bestämde färger, och en kväll åkte vi tillbaka till Östberga för att hedra Patrik. Vi stod där, och jag började skissa upp och så målade vi någonting som Patrik skulle ha gillat som Gamla Östberga husen och skorstenen som fanns vid panncentralen”.

Väggen de valde hade under 80-och 90-talet varit smyckat med andra målningar som vi berättade om i ett tidigare inlägg i den långa historien av graffiti i Östberga.

”Det var värsta dundervädret. Sedan kom solen upp vid tre, vi drack som fan och bara målade och lyssnade på musik och alla började grina. Man grät och sedan började man skratta och sedan grät man igen. Det var värsta ceremonin och sedan blev den klar och vi gick runt i Östberga och satt och hängde vid plaskdammen och garvade. Det var speciellt att vi hade samlats igen precis som förr i tiden.”

Minnen om hur det var att växa upp i Östberga under 80- och 90-talet dyker upp;

”Vi växte ju upp tight med Parklekens personal. De kände oss. De kände våra mammor, våra pappor, våra syskon och det fanns ett stort kontaktnät. Föräldrarna var också delaktiga i Östberga. Var det fotbollsturnering så var det föräldrarna som var tränarna. Östberga-dagarna höll föräldrarna i och det var hoppborgar, springtävling och talangjakt och föräldrar som dansade och visade upp sina olika kulturer. Alla var där.

Så allt var verkligen, for the people by the people. Alla kände varandra och det var svenskar, finskar, greker och latinos och eritrianer.

Det var alla tillsammans.”

 

P.S om du som läser detta inlägg och har koll på Östbergas graffiti historia så är vi på Stadsmuseet intresserade av era berättelser och bilder.

Kontakta isåfall mig och dela dina minnen så de inte går förlorade i tidens ström!

Johan Stigholt, projektledare för Östberga, Östberga

johan.stigholt@stockholm.se

 

Östbergas eget typsnitt

Nu kan du ladda ner och skriva med Östbergas eget typsnitt, Östberga type.

Typsnittet är ritat av mellanstadiebarnen Rola, Nima, Mohammed, Riccardo, Klara, Fabian, Masa, Bo, Amin och Ali från Östberga Fritidsgård.

Tillsammans med typsnittsdesignern Göran Söderström från Letters from Sweden, formgivaren Daniela Juvall och Stadsmuseet ritades typsnittet en majdag 2017 till Stadsmuseets utställning ”Östberga, Östberga – Människorna, händelserna och historien”.

Gå in på adressen nedan och ladda ner typsnittet till din dator.

 

www.östbergatype.se

Stallet

”Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.”

Stallet tänker många kristna på så här i jultider, men oavsett religion man bekänner sig till så vill vi bjuda er på ett stall idag. Här ser ni Östberga gårds gamla stall på 1940-talet. Nedgånget och tillbommat invid Årstafältet. Lastbilen som kommer körande söderut befinner sig på Huddingevägen och bebyggelsen ni ser i bakgrunden är Årsta. Ser ni åkermarken på Årstafältet? En så annorlunda miljö vi har där idag med sina kolonilotter, golfbana och promenadstråk.

Fotografen är okänd, men fotot är taget 1947 och bär bildnummer SSMF037547.

God jul alla ni som firar, och trevlig helg till er andra!

 

Östberga gård

FOTOGRAFI Östberga gård, bostadshus. 1949-1949 FOTOGRAF: Nenkler, L. BILDNUMMER: F 40126 Stadsmuseet i Stockholm

Här ovan ser vi Östberga gård i mitten på 1900-talet. Gården bestod under 1700-talet av fyra byggnader, men vid inventeringen på 1950-talet bestod enbart mangården som vi ser här ovan, samt en backstuga. 1958 beskrevs gården som obebodd sedan länge och i sådant skick att den nästan rev sig själv och i samband med byggnationerna i det som idag kallas Stamgatan, eller Gamla Östberga, revs den gamla gården.

”Bor du i gamla Östberga, eller på Höjden?”

”Bor du i gamla Östberga, eller på Höjden?” Det är en fråga jag många gånger hört ställas, östbergabor emellan. Med gamla Östberga menas Stamgatans hus som är byggda mellan åren 1957 och 1959, medan den nyare delen – Östbergahöjden och Östbergabackarna – tillkom tio år senare. Egentligen är hela bostadsområdet rätt nytt, men området har en lång historia.

I Östberga har man hittat spår av människor som levde på bronsåldern, för ca 3800-2500 år sedan. Man har hittat tusen år gamla vikingagravar och i skrift omnämns området redan 1397. Genom Östberga by, som det en gång kallades, går den urgamla Göta landsväg – vägen som förenade olika delar av vårt rike redan innan det blivit Sverige, och som än idag går att beskåda ute på Årstafältet.

För att vägen skulle hållas farbar inrättades under 1600-talet ett system med väghållningsskyltar. På vägmärkena angavs vem som skötte om den så viktiga vägen. Ett sådant vägmärke finns bevarat just i Östberga och därifrån utgår de kostnadsfria vandringar som vi på Stadsmuseet ger intresserade Östbergabor under hösten.

Om ni följer med på den guidade turen får ni höra om mannen vars dotter led av en svår ögonsjukdom. Ni får höra om ett medeltida slagfält och de olika gårdar som omgärdade Årstafältet. Alltså det gamla Östbergas historia och om dess grannar.

Varmt välkomna!

Vandringarna är gratis och utgår från gångvägen som leder från Liseberg till Årstafältet, vid gångtunneln från Östbergahöjden.

11/10 kl 13

18/10 kl 18

Anna gör Stadsvandring i Östberga

Göta Landsväg söderut över Årstafältet mot Östberga. I fonden hus i kvarteret Svärdssidan. Foto: Göran H. Fredriksson.

Jag heter Anna. När jag var liten älskade jag historia mer än något annat ämne i skolan. Jag drömde mig bort av alla berättelser om kungar, slott, prinsessor och levnadsöden. Människors öden var nog det som fångade mig mest av allt.

Hur levde människor förr i tiden? Hur var det att vara gruvpojke i Falu koppargruva, eller piga på slottet i Stockholm? Allt eftersom jag växte upp förändrades och mognade intresset till en nyfikenhet på människor, livet och vår omgivning.

Denna nyfikenhet nyttjade jag när jag började skriva på den stadsvandring i Östberga som jag håller i Stadsmuseets regi som en del i projektet Stadsmuseet på plats. I vintras satt jag och plöjde böcker, rapporter och artiklar för att hitta de där guldkornen i området som ingen får missa. Jag promenerade och utforskade, men aldrig trodde jag att jag skulle finna ett sådant litet paradis på jorden. Det blev en vandring där vi utforskar arkitekturen, konsten och livsberättelserna från ett litet område med en lång historia – en av Stockholms äldsta faktiskt.

En plats som verkligen fångat mitt intresse i Östberga och som vi besöker på vandringen är gläntan med skålgropar, även kallade älvkvarnar som vittnar om att människor redan under bronsåldern levde här. Dessa små gropar är ca 70 till antalet och tros ha använts som en del i en fruktbarhetskult för att skörden skulle bli bra. Tänk att minnet av vardagen för 3000 år sedan kan finnas runt knuten från en busshållsplats.

skalgrop3
Skålgroparna i Östberga offras det i än idag. Vissa tror att det bringar tur eller att önskningar kan slå in om man lägger en peng i skålen. Foto: Anna Lilliehöök

I slutändan är det ju det vår historia det handlar om. Livet.

/Anna Sönsteby Lilliehöök, museipedagog och arkeolog

Östberga fritidsklubb som rådgivare till Stadsmuseets utställning

Stadsmuseets hus vid Slussen är just nu stängt för renovering. Under tiden som huset renoveras arbetar vi på utställningsenheten febrilt med att planera en ny utställning. Utställningen ska berätta om Stockholms historia från medeltidens slut och framåt. Vi som jobbar med utställningar på Stadsmuseet har gjort det i många år, men vi behöver ändå hjälp från andra.

När Stadsmuseet öppnar igen vill vi att alla stockholmare ska kunna komma till oss och hitta något som är intressant och spännande för just dem. För att det ska bli verklighet behöver vi veta vad människor tycker är roligt, spännande och intressant, vad som får dem att skratta, gråta, förfäras och förundras. Vi måste helt enkelt lyssna på de människor som vi vill ska besöka oss i framtiden.

Besökarna blir våra rådgivare. En av de grupper som vi har använt som rådgivare är mellanstadieelever från Östberga fritidsgård. Under sportlovet och påsklovet gick vi på olika museer ihop, personal från Stadsmuseet och barn och fritidsledare från Östberga fritidsgård. Barnen fick berätta för oss vad de tyckte var roligt och vad som fungerade bra i de utställningar vi såg. De berättade också vad som inte fungerade och vad som var tråkigt.

bild 1

Dockor var populära hos de flesta av våra rådgivare. Här tittar Chelsey och Debora på Birger jarl på Medeltidsmuseet. Hans utseende har återskapats utifrån kraniet.

Efter att vi hade gått runt i utställningarna satt vi tillsammans och pratade. Här berättar Saymen inlevelsefullt för Hans om hur han tycker att utställningen skulle kunna bli bättre.

bild 3

Jasmina tyckte att dockorna var lite läskiga. Här är bagaren på Medeltidsmuseet.

bild 4

Det behövs platser i utställningar där man kan sitta ner och vila. I Historiska museets utställning Vikingar finns ett rum som heter Yggdrasil. Där kan man sitta ner och lyssna på berättelser i hörlurar. Elisabeth från Stadsmuseet lyssnar på vad Marija, Anna och Jasmina pratar om.

bild 5

På bilden ser ni en modell över vikingastaden Birka. Modeller ihop med berättande filmer tyckte många om. Men inte att man måste lyssna i hörlurar. Det är bättre om fler personer kan uppleva samma sak ihop.

Till hösten kommer vi på Stadsmuseet att fortsätta att jobba tillsammans med fritidsgården. Förhoppningsvis kan barnen då hjälpa oss att utveckla den digitala guide som vi hoppas kunna göra till utställningen.

/Lin Annerbäck, utställningsproducent på Stadsmuseet och Medeltidsmuseet.

Erik ”provbor” med sin flickvän i Östberga

Stadsmuseet samlar in skriftliga berättelser från Östberga. Ibland publiceras utdrag ur  berättelserna här. I sin helhet går de efterhand att hitta på digitala stadsmuseet.

Jag flyttade till Östberga från Årsta för att bo ihop med min flickvän. Vi hittade en bostadsrätt på Stamgatan som min flickvän kunde köpa tack vara att hennes pappa kunde ta lånet. Min flickväns pappa hade också tur och gjorde en bra vinst när han sålde den etta i Sätra som min flickvän bodde i tidigare. Innan jag köpte en bostadsrätt i Årsta (en etta på 24kvm som jag nu hyr ut i andra hand medan vi ”provbor” tillsammans) så har jag i många år bott i andra hand i Stockholm. Än så länge trivs vi mycket bra och hoppas på att vi kan bilda familj och bo kvar här ett bra tag. Det vi båda tycker att vi saknar är mer natur och mindre bilar, så kanske att vi flyttar till något mer lantligt någon gång i framtiden.

Stamgatan, fastigheten Stamtavlan 5, hus nr 3, sydost
Stamgatan Foto: Johan Stigholt, Stadsmuseet.

Pia Parnestam 51 flyttade tillbaka till barndomshuset i Östberga

Stadsmuseet samlar in skriftliga berättelser från Östberga. Ibland publiceras utdrag ur  berättelserna här. I sin helhet går de efterhand att hitta på digitala stadsmuseet.

Jag jobbar heltid på en skola på fritids. Åker kommunalt. Har inget körkort och inte sambon heller. Vi tar oss runt på busskort, cykel och moped. Dottern har flyttat hemifrån och har barn. Vi har fester på gården ibland, annars finns inget att som vuxen roa sig med. Inga restauranger eller något, så man tar sig ner till Årstatorg eller stora staden. Går på Zumba på Årstatorg.

 

En kväll på ÖCC

Under 2016 dokumenterar Stadsmuseet  i Östberga.  Vi intervjuar människor om deras liv, och är med i verksamheterna på olika sätt. En av verksamheterna vi besöker heter ÖCC.

Jag och Johan besöker Östberga Community Center , en verksamhet främst för unga vuxna, en onsdagskväll i mars. ÖCC ska enligt föreståndaren fungera som en plats att mötas på, prata om arbets- eller studievägar, men också som en plats att ta en kaffe och sitta och prata på, eller anordna aktiviteter. ÖCC är öppet tre kvällar i veckan.

ÖCC består av två rum; ett yttre och ett inre. I lokalen ett kafé, bordspel och några bord och stolar, en stor soffa och ett litet kök. Och tv-spel. På plats finns personal. I det yttre rummet sitter jag och pratar med en tjej som brukar besöka ÖCC. Runak är 25 år och bor med sina föräldrar i en lägenhet i närheten. Hon berättar spontant om sig själv, som att hon är från Kurdistan och att hennes mamma är duktig på att laga mat. Vi börjar prata om att hon inte kan sova på nätterna, och hon säger att hon vaknar varje timme och har svårt att somna in. Jag försöker råda henne att gå upp när hon inte kan sova, eftersom sängen annars blir förknippad med känslan av att inte kunna sova, istället för sömn, som det är tänkt. Det tycker hon låter bra, men säger att hon inte förstår vart hon ska vara om inte i sängen, eftersom hennes rum är så litet att det i stort sett bara ryms en säng i det. Vi skrattar och jag frågar om det finns andra rum. Hon svarar att vardagsrummet också är föräldrarnas sovrum, och att hon inte kan vara där på nätterna. Senare berättar Runak att hon dricker 6 red bull per dag. Vi skrattar lite till åt hennes sömnproblem…

Den ordrika person full av snabba svar som Runak verkar vara, berättar att hon borde skaffa en utbildning. Hon vill bli sjuksköterska, men är orolig för att hennes betyg inte räcker, och för att de två betyg som hon inte har godkänt i, matte och engelska, ska ställa till det för henne. Hon frågar oss om hon behöver engelska för att komma in, och vi pratar ett tag om intagningsregler till universitetet. Hon upprepar att det är svårt för henne och jag svarar att hon kanske har rätt. ”Just det”, säger hon, och berättar att hon gillar sanningssägare. ”Du kanske kan göra högskoleprovet”, säger jag. Runak ser misstänksam ut, ställer några frågor men verkar inte riktigt ta det vi pratar om på allvar.

”Aldrig att du får med dig folk på en fotokurs här! Inte utan att de får betalt!” Det är Runak som uttalar sig. Jag och Johan, som är fotograf, skulle vilja ordna en fotokurs för de som besöker ÖCC. Jag frågar om hon inte tycker att en kurs är intressant, och säger snusförnuftigt att det är bra att kunna lägga till en kurs på CV:t. Runak skrattar igen. Inte hånande, men inte heller hjärtligt, snarare ironiskt. En kille i ungefär samma ålder kommer in i rummet. Han berättar att han precis har jobbat på ICA, men att han fick sparken för att han misstogs för att sno mat. Nu ska han på rättegång. Runak frågar samtidigt som hon skrattar att han skulle vilja gå en kurs i fotografering. Han nickar och säger spelat högtravande: ”Javisst, det är ju bra med kunskap.”

Runak är ett påhittat namn.

Minja Hjorth, etnolog i projektet Stadsmuseet på plats – Östberga