Östbergas eget typsnitt

Nu kan du ladda ner och skriva med Östbergas eget typsnitt, Östberga type.

Typsnittet är ritat av mellanstadiebarnen Rola, Nima, Mohammed, Riccardo, Klara, Fabian, Masa, Bo, Amin och Ali från Östberga Fritidsgård.

Tillsammans med typsnittsdesignern Göran Söderström från Letters from Sweden, formgivaren Daniela Juvall och Stadsmuseet ritades typsnittet en majdag 2017 till Stadsmuseets utställning ”Östberga, Östberga – Människorna, händelserna och historien”.

Gå in på adressen nedan och ladda ner typsnittet till din dator.

 

www.östbergatype.se

Erik ”provbor” med sin flickvän i Östberga

Stadsmuseet samlar in skriftliga berättelser från Östberga. Ibland publiceras utdrag ur  berättelserna här. I sin helhet går de efterhand att hitta på digitala stadsmuseet.

Jag flyttade till Östberga från Årsta för att bo ihop med min flickvän. Vi hittade en bostadsrätt på Stamgatan som min flickvän kunde köpa tack vara att hennes pappa kunde ta lånet. Min flickväns pappa hade också tur och gjorde en bra vinst när han sålde den etta i Sätra som min flickvän bodde i tidigare. Innan jag köpte en bostadsrätt i Årsta (en etta på 24kvm som jag nu hyr ut i andra hand medan vi ”provbor” tillsammans) så har jag i många år bott i andra hand i Stockholm. Än så länge trivs vi mycket bra och hoppas på att vi kan bilda familj och bo kvar här ett bra tag. Det vi båda tycker att vi saknar är mer natur och mindre bilar, så kanske att vi flyttar till något mer lantligt någon gång i framtiden.

Stamgatan, fastigheten Stamtavlan 5, hus nr 3, sydost
Stamgatan Foto: Johan Stigholt, Stadsmuseet.

En kväll på ÖCC

Under 2016 dokumenterar Stadsmuseet  i Östberga.  Vi intervjuar människor om deras liv, och är med i verksamheterna på olika sätt. En av verksamheterna vi besöker heter ÖCC.

Jag och Johan besöker Östberga Community Center , en verksamhet främst för unga vuxna, en onsdagskväll i mars. ÖCC ska enligt föreståndaren fungera som en plats att mötas på, prata om arbets- eller studievägar, men också som en plats att ta en kaffe och sitta och prata på, eller anordna aktiviteter. ÖCC är öppet tre kvällar i veckan.

ÖCC består av två rum; ett yttre och ett inre. I lokalen ett kafé, bordspel och några bord och stolar, en stor soffa och ett litet kök. Och tv-spel. På plats finns personal. I det yttre rummet sitter jag och pratar med en tjej som brukar besöka ÖCC. Runak är 25 år och bor med sina föräldrar i en lägenhet i närheten. Hon berättar spontant om sig själv, som att hon är från Kurdistan och att hennes mamma är duktig på att laga mat. Vi börjar prata om att hon inte kan sova på nätterna, och hon säger att hon vaknar varje timme och har svårt att somna in. Jag försöker råda henne att gå upp när hon inte kan sova, eftersom sängen annars blir förknippad med känslan av att inte kunna sova, istället för sömn, som det är tänkt. Det tycker hon låter bra, men säger att hon inte förstår vart hon ska vara om inte i sängen, eftersom hennes rum är så litet att det i stort sett bara ryms en säng i det. Vi skrattar och jag frågar om det finns andra rum. Hon svarar att vardagsrummet också är föräldrarnas sovrum, och att hon inte kan vara där på nätterna. Senare berättar Runak att hon dricker 6 red bull per dag. Vi skrattar lite till åt hennes sömnproblem…

Den ordrika person full av snabba svar som Runak verkar vara, berättar att hon borde skaffa en utbildning. Hon vill bli sjuksköterska, men är orolig för att hennes betyg inte räcker, och för att de två betyg som hon inte har godkänt i, matte och engelska, ska ställa till det för henne. Hon frågar oss om hon behöver engelska för att komma in, och vi pratar ett tag om intagningsregler till universitetet. Hon upprepar att det är svårt för henne och jag svarar att hon kanske har rätt. ”Just det”, säger hon, och berättar att hon gillar sanningssägare. ”Du kanske kan göra högskoleprovet”, säger jag. Runak ser misstänksam ut, ställer några frågor men verkar inte riktigt ta det vi pratar om på allvar.

”Aldrig att du får med dig folk på en fotokurs här! Inte utan att de får betalt!” Det är Runak som uttalar sig. Jag och Johan, som är fotograf, skulle vilja ordna en fotokurs för de som besöker ÖCC. Jag frågar om hon inte tycker att en kurs är intressant, och säger snusförnuftigt att det är bra att kunna lägga till en kurs på CV:t. Runak skrattar igen. Inte hånande, men inte heller hjärtligt, snarare ironiskt. En kille i ungefär samma ålder kommer in i rummet. Han berättar att han precis har jobbat på ICA, men att han fick sparken för att han misstogs för att sno mat. Nu ska han på rättegång. Runak frågar samtidigt som hon skrattar att han skulle vilja gå en kurs i fotografering. Han nickar och säger spelat högtravande: ”Javisst, det är ju bra med kunskap.”

Runak är ett påhittat namn.

Minja Hjorth, etnolog i projektet Stadsmuseet på plats – Östberga